De förfärliga köttimitationerna

I skrivande stund har gårdagens inlägg på bloggen om Sydsvenskan och vegoföraktet delats vidare över 400 gånger vilket resulterat i närmare 4.000 träffar på inlägget! Tack alla som tagit sig tid att läsa, dela och kommentera, det är uppenbart att fler än mig känt frustration kring hackandet på veg*er och vår mat. Samtidigt är det också uppenbart att vi inte är en homogen grupp med samma ståndpunkt i olika frågor, det är något som både går att se i kommentarstråden här på bloggen samt i flera av de trådar på Facebook där inlägget diskuterats. I det här inlägget tänkte jag fundera vidare lite på en del spår från förra inlägget samt väva in och resonera kring en del av de kommentarer jag hittat. Den som vill kontakta mig direkt kan numera göra det via adressen vegantankar@gmail.com

Begreppet “vegoföraktet” verkar ha stor igenkänningsfaktor för många veg*er, många av oss har erfarenheter av att bli ifrågasatta på ett sätt som inte är särskilt respektfullt. Samtidigt är det ett ganska ospecifikt begrepp, när vi i en tråd diskuterade vad vegoföraktet egentligen berodde på slog det mig att svaret på frågan är helt beroende på vilken typ av förakt vi talar om. För mig är det en sorts samlingsbegrepp för en allmänt fördömande och kritisk hållning till en vegetarisk livsstil. I det här inlägget går jag lite närmare in på köttimitationer.

En av de absolut vanligaste kommentarerna jag får när jag berättar att jag är vegan är hur konstigt det är att vi tvunget ska försöka efterlikna kötträtter. Jag tror att en av anledningarna till detta är att vi veg*er, till skillnad från exempelvis glutenintolerans jag inledde förra inlägget med, har en självvald matbegränsning. Att vi av egen fri vilja väljer bort en stor del av den mat som icke-veg*er ofta tycker allra mest om är i sig förbryllande för många, men att många av oss sedan väljer att äta produkter som ser likadana ut, smakar likadant och som har samma namn – det blir helt enkelt för mycket! Kritiken kan se lite olika ut, ibland är det namnen som irriterar, särskilt om någon låter bli att använda prefixet veg- och exempelvis säger burgare istället för veg-burgare. Detta är naturligtvis ett maktspel, det förväntas att även vi som tar avstånd från animalier ska anpassa oss till köttnormen, ungefär som könsmaktsordningen för med sig att om en ritad streckfigur har kvinnligt kön så dekoreras hon med en rosett på huvudet eller liknande attribut, en manlig streckfigur behöver inget sådant eftersom manlighet är normen (det känns rentav lite konstlat att skriva “streckfigur” eftersom vi vanligtvis säger streckgubbe, men det tog i sammanhanget emot ännu mer). Jag är stolt fader till ett litet litet barn, och när barnet blir större kommer vi äta burgare, bacon, kebab och kycklingpaj hemma, inte veg-burgare, veg-bacon, veg-kebab och veg-kycklingpaj. Med detta menar jag förstås inte att vi kommer droppa veganismen, utan snarare att i vår familj är det vegetariska normen och vi behöver inga prefix. Detta provocerar för att det utmanar normen. Min bättre hälft tog igår frustrerat upp en aspekt av detta med kommentaren “Jag tycker inte om begreppet fejkkött! Jag äter inte fejk-kött, jag äter min sorts kött och det är inget fejk med det!”.

Att skinka heter just skinka och inte det mer beskrivande grisröv är intressant, och kanske en av anledningarna till att den vegetariska skinkan provocerar. Många är de barn som inte vet varifrån korven, burgaren och salamin egentligen kommer ifrån, och här fyller de neutrala namnen en viktig funktion: att göra kopplingen mellan djuret som slaktats och produkten som konsumeras så otydlig som möjligt. Genom att som veg*n äta köttliknande produkter med liknande namn ställs automatiskt frågan vad som skiljer produkterna åt, detta även om frågan inta uttalas. Detta gör i sin tur att de som lever inom köttnormen måste förhålla sig på något sätt till det vegetariska, och att förhålla sig till saker är jobbigt vilket skapar frustration. Som veg*n tror jag det är viktigt att ha i bakhuvudet, hur trevliga och snälla vi än är så skapar vi frustration hos en del av omgivningen genom vår blotta existens, och när vi äter köttliknande kost med snarlika (eller exakt lika) namn så är det rimligt att anta att frustrationen förstärks.

Blodtryckshöjare i dubbel bemärkelse?

Formen på vegetarisk proteinrika anrättingar är ett annat frustrationsområde för många icke-veg*er. Det är som om köttätare stått först i kö till patentverket för att skydda ganska grundläggande former såsom rund och platt eller rund och avlång. En kvicktänkt person kommenterade på Facebook att det inte direkt var några köttätare som hördes klaga när kycklingkorven eller fiskburgaren lanserades, det är således ok att använda de skyddade formerna sålänge de inte utmanar förtärandet av animalier. Den senaste veckan har jag småfnissat åt tanken att Mattias Kroon skulle skälla ut en servitör som kompletterat den blodiga biffen med kryddsmör format som en ros med orden “smör ska vara smör och ingen j*a blomma!”. Detta skulle naturligtvis aldrig ske eftersom animalier får se ut som vegetabilier om de vill, men inte tvärtom.

Men, gruppen veg*er är som sagt inte homogen, och flera kommentarer jag läst kommer från personer som inte uppskattar fejkköttet. Shah skriver exempelvis “Är själv vegetarian och köper aldrig köttimmitation av flera anledningar, men främst för att jag tycker att det smakar illa”, något som Daniel menar att förstås recensenterna också kan tycka: “Nja, det kan också vara så recensenternas subjektiva uppfattning är att köttimitationerna ofta är riktigt, riktigt tråkiga”. Förutom smaken finns fler anledningar att låta bli fejkköttet, signaturen L berättar: “När jag var veg. (under 5 års tid drygt) åt jag inte köttimitationer pga. att jag inte ville legitimera köttätande, då det kan vara svårt för en utomstående att se om man äter kött eller inte”. Liknande argument har jag flera gånger stött på när det kommer till kläder som efterliknar skinn/läderprodukter, enligt resonemanget borde vi inte använda jackor av fejkskinn eller läderliknande skor från coola butiker som Green Laces eftersom det normaliserar och legitimerar användandet av djurdelar. Till syvende och sist tänker jag att svaret beror på av vilken anledning en valt att bli veg*n. Vill jag ta avstånd på alla sätt jag kan från utnyttjandet av djur och inte riskera att bli sammanblandad med köttätare och skinnkonsumenter så gör jag förstås rätt i att undvika allt som påminner om animalier, all respekt åt de som resonerar på detta vis. För egen del vill jag försöka påverka andra i största möjliga utsträckning (utan att vara onödigt påträngande), och då tror jag att det är en fördel att kunna visa att livet inte behöver se radikalt annorlunda ut efter att konsumerandet av animalier upphör. När jag under studietiden bjöd en klasskamrat på tacos med en sojafärs som enligt henne “smakade precis som köttfärs”, då försvann åtminstone en liten del av vegomystik i hennes ögon. När någon bekant börjar bli riktigt intresserad av veg*ism så föreslår jag ofta att de ska utmana mig, att be om ett förslag på en maträtt med animalier som de uppskattar mycket idag och som jag får försöka laga i vegetabilisk tappning. Jag kan inte säga att det ena förhållningssättet är bättre än det andra, utan kan bara konstatera att vi tycker väldigt olika inom veg*ismen.

Hail Seitan

Ytterligare en aspekt värd att lyfta fram är huruvida köttimitationer är detsamma som halvfabrikat. Signaturen D.O.R skriver “för info: Fejk-kött behöver inte handla om halvfabrikat..” och har förstås helt rätt i detta. Den första vegetariska stek jag blev riktigt riktigt imponerad av hade min vän Pär gjort själv baserat på vetegluten, proteinet i vetemjöl, genom att följa ett riktigt bra recept på seitan från oxon.se där även lite bakgrund om seitan går att hitta. Jag tror många av oss har en bild av att halvfabrikat är de där färdigpanerade schnitzlarna som går att värma snabbt och sunkigt i brödrosten, men visste du att även falukorv är ett halvfabrikat? I artikeln Bristande kunskap om mat på Må Bra beskrivs hur bristande kunskapsnivån är kring hel- och halvfabrikat. I artikeln definieras helfabrikat som en “industriellt processad produkt som ersätter en hel rätt, som till exempel fiskgratäng, pan pizza och färdiga frysrätter”, medan halvfabrikat är “en industriellt processad produkt med fler än en ingrediens”. Enligt denna definition är exempelvis falukorv och tortellini halvfabrikat, medan texturerat sojaprotein inte är det. Klart tankvärt i en värld där många av oss tänker att fejkkött per definition är halvfabrikat.

Jag låter två kommentarer jag gillade lite extra mycket avsluta det här inlägget. I gruppen VEGO på Facebook skriver Kasper “sen har jag ingen lust att basera min kost på färdigprodukter, men jag klankar inte ner på andra veggisars matvanor, precis som jag inte klankar ner på blandkostares val mellan mer och mindre nyttiga produkter”. Just den här aspekten, att någon tar sig rätten att oombedd kommentera veg*ers kost i nedsättande ordalag är det som får mig att använda begreppet fejkköttsförakt snarare än fejkköttskritik, att vi valt bort animalier ger en del tron att det är ok för dem att uttrycka sig på ett sätt som de aldrig skulle göra när de kritiserade kötträtter. Cajsa, som får sista ordet idag, uttrycker det här väl tycker jag: “just de här ifrågasättandet av mina sojabullar (eller vad jag nu må ha lagt upp på tallriken) är så arrogant och taskigt. Varför tracka någon som faktiskt försöker?”.