De förfärliga köttimitationerna

I skrivande stund har gårdagens inlägg på bloggen om Sydsvenskan och vegoföraktet delats vidare över 400 gånger vilket resulterat i närmare 4.000 träffar på inlägget! Tack alla som tagit sig tid att läsa, dela och kommentera, det är uppenbart att fler än mig känt frustration kring hackandet på veg*er och vår mat. Samtidigt är det också uppenbart att vi inte är en homogen grupp med samma ståndpunkt i olika frågor, det är något som både går att se i kommentarstråden här på bloggen samt i flera av de trådar på Facebook där inlägget diskuterats. I det här inlägget tänkte jag fundera vidare lite på en del spår från förra inlägget samt väva in och resonera kring en del av de kommentarer jag hittat. Den som vill kontakta mig direkt kan numera göra det via adressen vegantankar@gmail.com

Begreppet “vegoföraktet” verkar ha stor igenkänningsfaktor för många veg*er, många av oss har erfarenheter av att bli ifrågasatta på ett sätt som inte är särskilt respektfullt. Samtidigt är det ett ganska ospecifikt begrepp, när vi i en tråd diskuterade vad vegoföraktet egentligen berodde på slog det mig att svaret på frågan är helt beroende på vilken typ av förakt vi talar om. För mig är det en sorts samlingsbegrepp för en allmänt fördömande och kritisk hållning till en vegetarisk livsstil. I det här inlägget går jag lite närmare in på köttimitationer.

En av de absolut vanligaste kommentarerna jag får när jag berättar att jag är vegan är hur konstigt det är att vi tvunget ska försöka efterlikna kötträtter. Jag tror att en av anledningarna till detta är att vi veg*er, till skillnad från exempelvis glutenintolerans jag inledde förra inlägget med, har en självvald matbegränsning. Att vi av egen fri vilja väljer bort en stor del av den mat som icke-veg*er ofta tycker allra mest om är i sig förbryllande för många, men att många av oss sedan väljer att äta produkter som ser likadana ut, smakar likadant och som har samma namn – det blir helt enkelt för mycket! Kritiken kan se lite olika ut, ibland är det namnen som irriterar, särskilt om någon låter bli att använda prefixet veg- och exempelvis säger burgare istället för veg-burgare. Detta är naturligtvis ett maktspel, det förväntas att även vi som tar avstånd från animalier ska anpassa oss till köttnormen, ungefär som könsmaktsordningen för med sig att om en ritad streckfigur har kvinnligt kön så dekoreras hon med en rosett på huvudet eller liknande attribut, en manlig streckfigur behöver inget sådant eftersom manlighet är normen (det känns rentav lite konstlat att skriva “streckfigur” eftersom vi vanligtvis säger streckgubbe, men det tog i sammanhanget emot ännu mer). Jag är stolt fader till ett litet litet barn, och när barnet blir större kommer vi äta burgare, bacon, kebab och kycklingpaj hemma, inte veg-burgare, veg-bacon, veg-kebab och veg-kycklingpaj. Med detta menar jag förstås inte att vi kommer droppa veganismen, utan snarare att i vår familj är det vegetariska normen och vi behöver inga prefix. Detta provocerar för att det utmanar normen. Min bättre hälft tog igår frustrerat upp en aspekt av detta med kommentaren “Jag tycker inte om begreppet fejkkött! Jag äter inte fejk-kött, jag äter min sorts kött och det är inget fejk med det!”.

Att skinka heter just skinka och inte det mer beskrivande grisröv är intressant, och kanske en av anledningarna till att den vegetariska skinkan provocerar. Många är de barn som inte vet varifrån korven, burgaren och salamin egentligen kommer ifrån, och här fyller de neutrala namnen en viktig funktion: att göra kopplingen mellan djuret som slaktats och produkten som konsumeras så otydlig som möjligt. Genom att som veg*n äta köttliknande produkter med liknande namn ställs automatiskt frågan vad som skiljer produkterna åt, detta även om frågan inta uttalas. Detta gör i sin tur att de som lever inom köttnormen måste förhålla sig på något sätt till det vegetariska, och att förhålla sig till saker är jobbigt vilket skapar frustration. Som veg*n tror jag det är viktigt att ha i bakhuvudet, hur trevliga och snälla vi än är så skapar vi frustration hos en del av omgivningen genom vår blotta existens, och när vi äter köttliknande kost med snarlika (eller exakt lika) namn så är det rimligt att anta att frustrationen förstärks.

Blodtryckshöjare i dubbel bemärkelse?

Formen på vegetarisk proteinrika anrättingar är ett annat frustrationsområde för många icke-veg*er. Det är som om köttätare stått först i kö till patentverket för att skydda ganska grundläggande former såsom rund och platt eller rund och avlång. En kvicktänkt person kommenterade på Facebook att det inte direkt var några köttätare som hördes klaga när kycklingkorven eller fiskburgaren lanserades, det är således ok att använda de skyddade formerna sålänge de inte utmanar förtärandet av animalier. Den senaste veckan har jag småfnissat åt tanken att Mattias Kroon skulle skälla ut en servitör som kompletterat den blodiga biffen med kryddsmör format som en ros med orden “smör ska vara smör och ingen j*a blomma!”. Detta skulle naturligtvis aldrig ske eftersom animalier får se ut som vegetabilier om de vill, men inte tvärtom.

Men, gruppen veg*er är som sagt inte homogen, och flera kommentarer jag läst kommer från personer som inte uppskattar fejkköttet. Shah skriver exempelvis “Är själv vegetarian och köper aldrig köttimmitation av flera anledningar, men främst för att jag tycker att det smakar illa”, något som Daniel menar att förstås recensenterna också kan tycka: “Nja, det kan också vara så recensenternas subjektiva uppfattning är att köttimitationerna ofta är riktigt, riktigt tråkiga”. Förutom smaken finns fler anledningar att låta bli fejkköttet, signaturen L berättar: “När jag var veg. (under 5 års tid drygt) åt jag inte köttimitationer pga. att jag inte ville legitimera köttätande, då det kan vara svårt för en utomstående att se om man äter kött eller inte”. Liknande argument har jag flera gånger stött på när det kommer till kläder som efterliknar skinn/läderprodukter, enligt resonemanget borde vi inte använda jackor av fejkskinn eller läderliknande skor från coola butiker som Green Laces eftersom det normaliserar och legitimerar användandet av djurdelar. Till syvende och sist tänker jag att svaret beror på av vilken anledning en valt att bli veg*n. Vill jag ta avstånd på alla sätt jag kan från utnyttjandet av djur och inte riskera att bli sammanblandad med köttätare och skinnkonsumenter så gör jag förstås rätt i att undvika allt som påminner om animalier, all respekt åt de som resonerar på detta vis. För egen del vill jag försöka påverka andra i största möjliga utsträckning (utan att vara onödigt påträngande), och då tror jag att det är en fördel att kunna visa att livet inte behöver se radikalt annorlunda ut efter att konsumerandet av animalier upphör. När jag under studietiden bjöd en klasskamrat på tacos med en sojafärs som enligt henne “smakade precis som köttfärs”, då försvann åtminstone en liten del av vegomystik i hennes ögon. När någon bekant börjar bli riktigt intresserad av veg*ism så föreslår jag ofta att de ska utmana mig, att be om ett förslag på en maträtt med animalier som de uppskattar mycket idag och som jag får försöka laga i vegetabilisk tappning. Jag kan inte säga att det ena förhållningssättet är bättre än det andra, utan kan bara konstatera att vi tycker väldigt olika inom veg*ismen.

Hail Seitan

Ytterligare en aspekt värd att lyfta fram är huruvida köttimitationer är detsamma som halvfabrikat. Signaturen D.O.R skriver “för info: Fejk-kött behöver inte handla om halvfabrikat..” och har förstås helt rätt i detta. Den första vegetariska stek jag blev riktigt riktigt imponerad av hade min vän Pär gjort själv baserat på vetegluten, proteinet i vetemjöl, genom att följa ett riktigt bra recept på seitan från oxon.se där även lite bakgrund om seitan går att hitta. Jag tror många av oss har en bild av att halvfabrikat är de där färdigpanerade schnitzlarna som går att värma snabbt och sunkigt i brödrosten, men visste du att även falukorv är ett halvfabrikat? I artikeln Bristande kunskap om mat på Må Bra beskrivs hur bristande kunskapsnivån är kring hel- och halvfabrikat. I artikeln definieras helfabrikat som en “industriellt processad produkt som ersätter en hel rätt, som till exempel fiskgratäng, pan pizza och färdiga frysrätter”, medan halvfabrikat är “en industriellt processad produkt med fler än en ingrediens”. Enligt denna definition är exempelvis falukorv och tortellini halvfabrikat, medan texturerat sojaprotein inte är det. Klart tankvärt i en värld där många av oss tänker att fejkkött per definition är halvfabrikat.

Jag låter två kommentarer jag gillade lite extra mycket avsluta det här inlägget. I gruppen VEGO på Facebook skriver Kasper “sen har jag ingen lust att basera min kost på färdigprodukter, men jag klankar inte ner på andra veggisars matvanor, precis som jag inte klankar ner på blandkostares val mellan mer och mindre nyttiga produkter”. Just den här aspekten, att någon tar sig rätten att oombedd kommentera veg*ers kost i nedsättande ordalag är det som får mig att använda begreppet fejkköttsförakt snarare än fejkköttskritik, att vi valt bort animalier ger en del tron att det är ok för dem att uttrycka sig på ett sätt som de aldrig skulle göra när de kritiserade kötträtter. Cajsa, som får sista ordet idag, uttrycker det här väl tycker jag: “just de här ifrågasättandet av mina sojabullar (eller vad jag nu må ha lagt upp på tallriken) är så arrogant och taskigt. Varför tracka någon som faktiskt försöker?”.

Annonser
Published in: on 19 december, 2011 at 09:35  Comments (3)  
Tags: , ,

Sydsvenskan och vegoföraktet

Jag har flera vänner med glutenallergi, dvs en överkänslighet för en del proteiner som finns i havre, vete, råg och korn. Glutenallergin ställer till en del problem, det mesta vanliga brödet som säljs i butiker och på bagerier kan de exempelvis inte äta, utan de får själva baka eller köpa bröd som är gjort utan gluten (som i brödbakning gör brödet saftigare, segare och underlättare jäsningen). Det är en allergi som på många sätt är begränsande, men det finns en sak som mina glutenintoleranta vänner slipper, nämligen intoleranta kommentarer från omgivningen av stilen “varför ska du äta bröd när du inte äter gluten, du kan väl äta något helt annat” eller “jag tycker glutenfri mat borde stå på egna ben, det finns ju så mycket god glutenfri mat, varför ska ni hålla på och apa efter mat som innehåller gluten som ni ändå inte kan göra lika bra?”. Exemplet kan tyckas löjligt, varför skulle någon egentligen uttrycka sig på det sättet, men det illustrerar vardagen för mig och många av mina vänner som har en annan, självvald, begränsning i vår kost – vi äter inte mat från djurriket.

Den som varit vegetarian eller vegan länge har fått frågorna hundratals gånger, och låter det som en överdrift så kan jag svara att jag önskar att jag överdrev, men tyvärr. Till skillnad från de med glutenintolerans så provocerar vegetarianerna omgivningen till den grad att de bara måste uttrycka hur konstigt/dåligt/äckligt/motsägande det är att de konsumerar produkter som är gjorda för att efterlikna animaliska diton. Utgångspunkterna kan se olika ut, men är ofta varianter av att vegetarianer antas ha slutat med animalisk kost som ett uttryck för att det var äckligt/motbjudande och att det därför är en underlig dubbelmoral att de sedan äter exempelvis fejkkött, alternativt att de menar att det finns en typ av monopol/upphovsrätt på namnen och formerna på de olika rätterna och att vegetarianernas motsvarigheter bryter mot detta: “varför gör ni sojakorvarna i korvform, det finns ju redan köttkorv och den vill ni ju inte äta, kan ni inte göra något eget istället” eller “varför ska ni kalla era vegeburgare för burgare egentligen, de är ju inte gjorda av kött som riktiga burgare”. Inte sällan tycker personen som ställer frågorna att hon eller han är fiffig och smart som kommit på denna motsägelse, och för att inte skapa dålig stämning behöver vi som är vego svara på den som om vi hade hört den för första gången och inte var så trötta på den att det ibland känns som om vi fastnat i en dålig repris av våra egna liv.

Ett exempel på det hatade fejkköttet (vegan meat lovers by ~!)

För egen del så älskade jag verkligen animalisk kost, och i ärlighetens namn tror jag fortfarande jag skulle tycka att allt var lika gott idag, även om det är svårt att veta efter att ha varit vegan i tio år och vegetarian i ytterligare ett år. Jag gillade verkligen de flesta typer av animalisk kost med ganska få undantag, från de vanliga biffarna och stekarna (som helst skulle vara blodiga), till sniglar med massor av vitlök och lagrade mögelostar och fotsvettsdoftande ostar av typen “Gamle Ole”. Att jag blev vegan hade exakt ingenting att göra med någon plötslig förändring i smaklökarna eller att jag oväntat skulle börjat känna äckel inför åsynen eller doften av animalier, och sett till hur jag som en Pavlovsk hund saliverar vid doften av olika animalier så verkar min långa tid som vegan inte ha förändrat detta heller. Att bli vegan har öppnat upp matvärlden för mig på många sätt och jag har kommit att älska rätter och ingredienser som jag troligtvis aldrig skulle smakat på om jag fortsatt leva i den ganska inrutade köttvardag som många lever i. Samtidigt tycker jag om alla de maträtter jag växt upp med, de väcker känslor av nostalgi och jag skulle med största sannolikhet älska smaken av dem om jag fick för mig att äta dem igen i animalieform. Detta är anledningen till att jag uppskattar alla “fejkprodukter”, jag trycker med glädje i mig sojaglass, lyxar till såsen med soja- eller havregrädde, griljerar glutenbaserad skinka, gör små glädjeskutt när nya mjölkfria ostar kommer ut på marknaden – särskilt de med lite starkare smak, och jag barbequemarinerar stora köttstycken baserade på vegetabiliska proteiner för att grilla dem på kolgrill. Min kost innehåller mycket annat än veggofierad husmanskost, men fejkprodukterna har en särskild plats i mitt hjärta, det kan jag villigt erkänna.

Det var en recension i Sydsvenskan av en helvegetarisk restaurang som fick mig att skriva den här texten. Jag är bror till en av ägarna i restaurangen så det är förstås förståeligt att jag inte kunde glädjas åt den ganska hårda sågning som recensionen innebar, men det var också droppen som fick bägaren att rinna över för mig. Det handlar inte om en enskild recension eller skribent, utan ett genomgående mönster av nedsättande kommentarer kring vegomat och vegetarianer. Mattias Kroon inleder exempelvis en krönika med namnet “Vegomat ofta svampigt slem” med att fråga sig “Varför är vegetarianer så osexiga? Eller, rättare sagt, varför är vegetarianernas mat ofta oätlig och deras restauranger så undermåliga? Det slår liksom aldrig fel.”. Till synes omedveten om att han precis tagit det gamla ordspråket kasta inte sten i glashus till nya höjder genom att kalla vegetarianer för osexiga när han själv ser ut som han gör (ja, jag sjunker till samma nivå som den jag kritiserar, men han började och det var öppet mål..) så fortsätter han sin text: “Vad jag vet finns det två vegetariska krogar i Malmö: Govindas och Vegegården. I mitt tycke sanslöst stabbig matlagning. Och det är just det ordet som vanligtvis förföljer den vegetariska matlagningen: stabbig. Eller grötig och jordig. Som gjord på grus och sand och svampigt slem.” Huvudtesen är att vegetarisk mat inte ska försöka efterlikna kötträtter, att grönsakerna ska sättas på piedestal och få träda fram istället.

En liknande utgångspunkt har den anonyme recensenten Bong i Sydsvenskan när hen beskriver Chez Madame. Recensionen är en i huvudsak positivt liten text vilket glädjer mig då jag själv tycker att Chez Madame är ett riktigt bra ställe. Det går dock inte att skriva om vegomat i Sydsvenskan utan att ge en slev av allmänt hållen kritik mot fejkkött: “Det finns egentligen bara ett sätt att göra veganmat bra och det är definitivt inte att försöka få den att likna köttmat. Låt den istället tala för sig själv.” Jag fastnar på den där första formuleringen, “Det finns egentligen bara ett sätt att göra veganmat bra” och funderar kring varför det är så otroligt viktigt för Sydsvenskan att vegomat inte får ta formen av korvar, biffar eller burgare. Kanske hänger det samman med att just Malmö är ett sådant mecka för veganer, att vi har fler vegoställen per capita än någon annan svensk stad, samt att köttsubstituten nått ut på sån bred front. För, det verkar som att fejkköttet är här för att stanna, vi veggosar vill alldeles uppenbarligen både kunna äta grönsaksrätter där primörerna sätts på piedestal och står för sig själva, och saftiga fejkköttsbitar av sojaprotein, gluten, jordnötsprotein osv. Fantastiska företrädarna för affären Astrid och Aporna och grossisten Goodtrade har gjort ett fantastiskt jobb i att uppvakta matställen och informera om den stora efterfrågan på vegomat. Som följd av detta kan jag som vegan i Malmö utöver alla falaflar mumsa på vegoburgare, olika sorters vegokorvar, vegetarisk kycklingkebab, veg fish’n’chips, pizzor med fejkkött/fejkfisk och mjölkfri smältost med mycket mer, och detta på fler olika snabbmatsställen och pizzerior än vad jag på rak arm kan räkna till! Suveräna nättidningen Pinto magasin beskriver Malmö som Sveriges bästa veganstad. Kanske är det just för att Malmö blivit ett sådant vegomecka som vår lokaltidnings matredaktion känner ett särskilt stort behov av att uttrycka sitt förakt för en form av vegetarisk mat som så många uppskattar?

Inom vegoscenen var det många som utgick från att Mattias Kroon var den anonyme skribenten Bong eftersom tonläget och resonemanget om fejkkött kändes så väl igen från krönikan när recensionen om Chez Madame skrevs. Efter att ha gjort lite research på nätet så tror jag faktiskt inte det förhåller sig på det viset, Mattias Kroon har exempelvis tidigare gått till hårt angrepp just mot att Bong är en anonym skribent vilket han ser som fegt. Under eget namn har han också i en kommentarstråd dementerat att han är Bong, med reservationen för att det är ganska enkelt att utge sig för att vara någon annan i sådana trådar. Men, jag tycker faktiskt Mattias visar att han har råg i ryggen när han i texten “Riktiga delikatesser svåra att hitta” drömmer om möjliga kommande mattrender: “Vidare kommer kycklingar av raser som numera är nästan utrotade att dyka upp, detta är något jag gärna betalar för att få äta.”. I det totala etiska haveri som den kommentaren innebär så kan jag ändå tycka att den ger uttryck för ett visst mått av mod. För att inte reta upp Mattias i onödan vill jag förtydliga att jag förstås inte menar att han har sädesslag i ryggen, att ha råg i ryggen är ett gammalt talessätt för att illustrera att någon är modig/stark, och inte ett försök från min sida att blanda ihop kött och vegetabilier, utan jag menar istället att Mattias nog är tillräckligt stark för att säga nej till den typ av anonyma uppdrag som han så hårt kritiserat.

Nej, jag tror att det är en allmän kultur på Sydsvenskans matredaktion som tar sig uttryck i de krönikor och recensioner de publicerar, och det tar sig tråkiga och tjatiga uttryck och oinformerade recensioner. Kao’s är en vegorestaurang som serverar helvegetarisk husmanskost, men hatet mot köttsubstituten gör att recensenten konsekvent undviker att testa någon av de rätter som ska efterlikna kötträtter. Då kan det bli så knasigt att recensenten i frustration över att många vegetariska restauranger har hälsosam mat skriver att “till och med hamburgerkedjornas vegetariska burgare serveras ju med grovt bröd” i en recension av en restaurang vars populäraste rätt är en vegetarisk burgare som serveras på egenbakt vitt bröd tillsammans med en fet dressing och friterade rotfruktsstrips. Det är lätt att leka Nostradamus när vi redan har facit i hand, men alldeles ärligt så var jag redan innan recensionen publicerades ganska säker på att den huvudsakligen skulle handla om att det är dåligt att vegomat försöker likna köttmat och ge ett ganska lågt betyg, men jag trodde faktiskt inte att recensenten skulle göra detta utan att ens testa rätterna ifråga! Det blir lite som om Sydsvenskan skulle sända ut en Sverigedemokrat till libanesiska mezeställen och sushirestauranger som sedan klagar på att maten är för “etnisk” i de resulterande recensionerna. Naturligtvis behöver inte Sydsvenskans recensenter tycka om samma mat som mig och andra veganer, men det börjar bli väl tråkigt och oinformerat när sågningarna är så slentrianmässiga, när köttsubstitut sågas utan att smakas, och detta i en stad som med rätta kan kallas Sveriges bästa veganstad och där allt fler vegoställen öppnar. Sydsvenskan riskerar att bli den tröttsamma släktingen eller kollegan som av princip vägrar att smaka på mat som bär epiteten vegetariskt och samtidigt slänger sig med ospecifika, bittra  och elaka kommentarer om hur dålig vegomat är. Mina två konkreta tips till Sydsvenskans matredaktion är att fokusera på just den restaurang ni för stunden recenserar istället för att i varje text med vegoanknytning göra svepande generaliseringar om hela vegoscenen, samt att ställa er frågan hur givande det är för era läsare med recensioner där principiella ståndpunkter väger tyngre än smaken och upplevelsen av maten som serveras.

Published in: on 18 december, 2011 at 11:24  Comments (31)  
Tags: , , , , ,

Reflektioner kring artikeln ”Den sista biffen” i tidningen Filter

I senaste numret av Filter (nr 18, 2011) publicerades en artikel med titeln ”Den sista biffen”. Jag har tidigare publicerat mina reflektioner kring artikeln på Facebook (20/1), men väljer nu att göra det i ett lite öppnare bloggformat. Texten är något redigerad och har fått ett par styckens tillägg på slutet där jag länkar till och reflekterar om Peter Nilssons inlägg om samma artikel.

Han gör det snyggt, det gör han verkligen. Det har tagit tid och kraft och faktiskt flera omläsningar, och jag känner ändå inte att jag helt kan sätta fingret på varför jag blir så provocerad av Mattias Göranssons artikel ”Den sista biffen” i senaste numret av magasinet Filter (nr 18). I korthet är artikeln en genomgång av de senaste årens debatt om köttindustrins miljöpåverkan. Den 13 sidor långa artikeln (15 om man räknar med ingress och bild på biff) inleds och avslutas på en restaurang i Berkley där artikelförfattaren inmundigar en enligt honom perfekt tillagad ryggbiff i sällskap av Michael Pollan som skrivit ”The omnivores dilemma”. Pollan går i sin bok igenom vilken miljöpåverkan olika delar av vanligt konsumerade måltider har, och han drar där slutsatsen att den moderna industriella köttindustrin är direkt ohållbar. Så långt är allt gott i artikeln, Göransson hakar på Pollans resonemang om att vår mat förefaller att få värre och värre effekter på miljön desto billigare den blir, och han ställer sig retoriskt frågan om den perfekt tillagade ryggbiffen med den ljusröda köttsaften borde vara hans sista.

Sedan går texten utför. Göransson börjar här, och fortsätter konsekvent i resten av artikeln, att berätta vad vegetarianer och veganer tycker, tänker och anser. När veg-sidans ståndpunkt ska redovisas så görs det fritt ur Göranssons minne: ”I princip brukar deras argumentation gå ut på att…”, ”veganernas favoritpåstående”, ”På dagens veganer låter det ofta som”, ”Veganer gör ofta anspråk på” och så vidare och så vidare. Han är förstås inte helt ute och cyklar hela tiden, många vegetarianer och veganer tycker och talar som Göransson menar, men det är ett fult knep att i svävande ordalag hävda vad en sida tycker och sedan göra djuplodande och utforskande intervjuer av andra sidans förespråkare. För såhär är det: i den mån man kan tala om vegetarianer och veganer som en grupp så är Mattias Göransson inte en av oss. När det redan på tidningens omslag appropå kött frågas ”Kan något så gott verkligen vara fel?”, då vet man som vegan redan vilket perspektiv artikeln är skriven. Hade Göransson varit extra noggrann med att leta upp företrädare för vegan/vegetarian/djurrättssidan så hade texten haft en större trovärdighet, men som det är nu används veganer som en sorts alibi för att kunna frossa fritt i pro-kött sidans argumentation, och det är verkligen provocerande!

På ett par korta meningar sammanfattar Göransson djurrättssidans argument och sablar ner desamma, det är ett utslag av privat moral. På frågan om människan har moralisk rätt att släcka andra varelsers liv för att äta dessa blir svaret att då vi har så utvecklade mentala resurser så är vi inte längre ett djur bland andra (här är han ärlig nog att redovisa att det är en kristen retorik som används, googla ”har djur någon själ” för fördjupning av dessa tankebanor). Den klassiska vurpan ”om vi människor inte föder upp och äter upp korna så kommer de ju att dö ut” beskriver Göransson som en ”paradox”. Den kluriga paradoxen är dock relativt snabbt löst, de individuella kornas intresse av att inte bli utsatta för onödigt lidande och för tidig död har helt enkelt blandats samman med frågan om det finns ett artsintresse för kor att finnas i stort antal och överleva som art. Jag ska inte gå närmare in på djurrätten här, eftersom Göransson inte heller gör det i sin text, men jag kan summera med att hans försök att problematisera och relativisera djurens lidande för att slutligen landa i att det är ett ”moraliskt val” övertygar föga. När han sedan sätter likhetstecken mellan moraliskt val och privat val så visar Göransson återigen att han inte förstår, och därmed inte är kapabel att på egen hand sammanfatta, veganers tankar och ståndpunkter. När köttätande reduceras till ett privat val enligt devisen ”alla får äta vad dom vill och ingen ska komma och klaga på vad jag äter” (ej citat från artikeln, jag kanske borde skriva att det är ”chefredaktörers favoritpåstående”) så missar han helt att kritiken av köttätande inte är riktad mot köttätare som privatpersoner utan mot deras beteende att äta andra varelser. Det är en privat handling i samma utsträckning som att slå sina egna barn i sitt eget hem.

Om veganer nu inte ska användas till annat än anonym kollektiv slagpåse som inte får komma till tals eller representeras på ett seriöst sätt, hade det inte varit bättre att plocka bort oss helt ur artikeln? Nej, vi fyller faktiskt ett syfte, nämligen att mildra och ta udden av Göranssons underliggande slutsats i artikeln: vi bör äta mindre kött som är producerat på helt annat sätt än majoriteten av det kött som konsumeras idag. I stort sett alla resonemang som förs till köttätandets försvar är baserade på ett småskaligt uppfödande av boskap, något som naturligtvis skulle kräva en radikalt minskad köttkonsumtion idag. Men, att attackera det industriella köttätandet och förorda gårdskött istället hade nog blivit för radikalt och obekvämt, så istället byggs en gemensam ”fiende” upp i form av de som överdrivit och gått för långt, och dem fortsätter Göransson sedan att skuggboxas emot i artikeln. De allra sista meningarna i artikeln innehåller budskapet att var och en ska bilda sig en egen uppfattning och skaffa information på egen hand, men som artikeln i övrigt är skriven så förefaller detta mest som ett taffligt försök att hålla ryggen fri och leka objektiv.

Låt mig här berätta att jag ser mig som en pragmatiker när det kommer till människors matvanor: när en vän berättar att hen äter mindre kött på senare tid än tidigare så gläds jag åt detta och uppmuntrar, snarare än att ifrågasätta om det inte går att äta ännu mindre kött eller sluta med mjölk och ägg också. Jag tror att vi veganer ibland kan ha en tendens att isolera oss socialt med andra veganer, vilket kan få oss att framstå som sekteristiska, och än värre, våra möjligheter att inspirera andra med vår matlagningskonst minskar naturligtvis drastiskt om vi bara dukar upp för likasinnade. Jag brukar heller inte ta upp djurrättsfrågan själv, men diskuterar den gärna om någon är nyfiken på hur jag tänker (för inte blir någon sugen på att äta mindre kött om det sitter en vegan vid matbordet och skriker ”mooord” åt dem). Det är rentav lite dubbelt för mig att skriva denna text, jag vill inte initiera djurrättsdiskussioner själv eftersom det oftast är kontraproduktivt, samtidigt har jag blivit så provocerad och upprörd av artikeln att jag inte kan låta bli. När Göransson skriver om vad veganer tycker och tänker utan att hänvisa till någon särskild individ, då är det mig han skriver om, det är oss alla, och jag känner inte igen mig i den bild han målar upp.

Efter en genomgång av rapporter om köttets miljöpåverkan summerar Göransson att ”alla dessa rapporter rymmer dock i princip inget stöd för veganernas grundpåstående: att mänskligheten skulle producera mer mat om vi slutade föda upp djur”. Seriositeten i artikeln sjunker i takt med att min puls stiger återigen, för inte en endaste gång kan jag minnas att jag hört veganer hävda att vi ska producera mer mat i takt med en eventuellt minskad köttindustri. Vi vet lika väl som Göransson att den föda som produceras i världen idag skulle räcka för att mätta alla munnar, och att det snarare är politiska och logistiska problem som skapar svält och hunger. Min puls går lyckligtvis ner snabbt igen och jag börjar istället småle när Göransson tar hjälp av siktforskaren Christel Cederberg för att resonera kring vattenåtgången vid köttproduktion. Eftersom vattnet inte ”försvinner” utan återgår till kretsloppet igen så nås slutsatsen att hur stor åtgången är faktiskt inte är så viktigt. Resonemanget är så dumt att jag låter bli att kommentera det ytterligare.

På artikelns sista sida hinner Göransson med att få in ytterligare två tjuvskott på vegetarianer. Dels likställs vegkost mellan raderna med halvfabrikat, och dels lyfts bilden av de sjuka och undernärda vegetarianerna fram i ordväxlingen ”Jag gissar att du fryser hela tiden?” som naturligtvis besvaras med ett ”Jaaa…” av vegetarianen som sedan äter sin livs första hamburgare och på köpet fick en ”bestående mättnad”. Det spelar ingen roll att tunga aktörer som WHO och American Dietetic Association förordar en mer vegetarisk kosthållning för hälsans skull, när Göransson tar upp kosthållning och hälsa så är det givetvis ur perspektivet att vegetarianer har dragit det korta strået. Ja, det är anekdotiska uppgifter som säkert stämmer i de fallen, och nej, Göransson hävdar inte att alla veganer enbart äter halvfabrikat och är sjuka, men utifrån Göranssons övriga angrepp mot veganism i artikeln (och underlåtande av att ta in kommentarer från vegsidan) så är det förstås talande att just detta är vad som återges i texten.

På Filters hemsida marknadsförs det nya numret bland annat med att ”Vi reder en gång för alla ut om det är OK att äta kött”. Det artikeln handlar om beskrivs dock bättre i Pollancitatet ”Om vi ska äta kött eller inte är inte längre rätt fråga. Frågan är snarare: >Vilket kött äter du?<” Att det är OK att äta kött är hela utgångspunkten i artikeln, så frågan ”om det är OK att äta kött” diskuteras egentligen aldrig. Jag upprörs över hur fegt det underliggande budskapet i artikeln (den industriella köttproduktionen är inte hållbar och vi bör äta närproducerat kött istället, och i mycket mindre utsträckning) vridits om till att bli en attack på diffusa ospecifierade veganer. Filters läsare förtjänar bättre än så.

-tillägg:

Peter Nilsson hade en liknande läsupplevelse som han kommenterade på bloggen Djurens Rätt under titeln ”Småfisigt om kött i Filter”. Nilsson sätter särskilt fingret på hur hur veganer klumpas ihop till en grupp som inte får komma till tals själva. Roligt är att Göransson faktiskt går in och svarar på Nilssons inlägg i kommentarsfältet, heder för det! Att han tar debatten i sig gör mig lite gladare, men innehållet i hans svar får inte riktigt samma effekt. Göransson menar att det är tydligt uttryckt att artikeln inte handlade om moralfrågan (som om inte miljöfrågan vore en moralfråga, även om jag förstår vad han syftar på). De upprörda kommentarer Filter fått ta emot från folk som efterlyser moralargumentet likställer Göransson med countryfantaster som kritiserar Spears nya album för att vara ”för lite country”. Göranssons svar hade varit relevant om det inte vore för två saker:
1. Spears senaste skiva har inte marknadsförts som någon countryskiva (mig veterligen). Filter pushar för sin nya tidning med att reda ut ”en gång för alla om det är OK att äta kött” (vilket jag även kommenterat ovan). Då Göransson är chefsredaktör för Filter så är det mindre troligt att han missat detta.
2. Veganismen är en ideologi som är sprungen ur moraliska/etiska/filosofiska diskussioner och tankar, företrädesvis de om icke-mänskliga djurs rättigheter och välmående. Att i artikeln genomgående använda ”veganer” som den andra sidan som debatteras emot och samtidigt reducera veganer till miljöintresserade blir missriktat. Det är lite som om jag skulle föra polemik mot ”de religiösa” när jag skriver om tron på något övernaturligt, det blir för ospecifikt och exkluderar samtidigt de religiösa som inte har denna tro.

Göransson skriver att han försökt få tag på en (1) person som skulle få komma till tals, men pga bland annat svårigheter att få tag på personen så blev det inget i texten om detta. Vidare skriver han:
”Att vegankollektivet är anonymt beror på att jag håller mig till argument som är så vitt spridda och upprepade av så många att det kändes meningslöst att placera dem i en specifik mun, eller för den delen höra dem upprepas ännu en gång.”
Jag avslutar med att att detta uttalande inte direkt kan ses som kännetecknande för seriös journalistik, och det är förbaskat synd eftersom vi Filterläsare sedan tidigare blivit just bortskämda av bra journalistik och bra berättelser.

Med förhoppning om förändring,
Björn

Published in: on 26 januari, 2011 at 01:07  Comments (6)