Sydsvenskan och vegoföraktet

Jag har flera vänner med glutenallergi, dvs en överkänslighet för en del proteiner som finns i havre, vete, råg och korn. Glutenallergin ställer till en del problem, det mesta vanliga brödet som säljs i butiker och på bagerier kan de exempelvis inte äta, utan de får själva baka eller köpa bröd som är gjort utan gluten (som i brödbakning gör brödet saftigare, segare och underlättare jäsningen). Det är en allergi som på många sätt är begränsande, men det finns en sak som mina glutenintoleranta vänner slipper, nämligen intoleranta kommentarer från omgivningen av stilen “varför ska du äta bröd när du inte äter gluten, du kan väl äta något helt annat” eller “jag tycker glutenfri mat borde stå på egna ben, det finns ju så mycket god glutenfri mat, varför ska ni hålla på och apa efter mat som innehåller gluten som ni ändå inte kan göra lika bra?”. Exemplet kan tyckas löjligt, varför skulle någon egentligen uttrycka sig på det sättet, men det illustrerar vardagen för mig och många av mina vänner som har en annan, självvald, begränsning i vår kost – vi äter inte mat från djurriket.

Den som varit vegetarian eller vegan länge har fått frågorna hundratals gånger, och låter det som en överdrift så kan jag svara att jag önskar att jag överdrev, men tyvärr. Till skillnad från de med glutenintolerans så provocerar vegetarianerna omgivningen till den grad att de bara måste uttrycka hur konstigt/dåligt/äckligt/motsägande det är att de konsumerar produkter som är gjorda för att efterlikna animaliska diton. Utgångspunkterna kan se olika ut, men är ofta varianter av att vegetarianer antas ha slutat med animalisk kost som ett uttryck för att det var äckligt/motbjudande och att det därför är en underlig dubbelmoral att de sedan äter exempelvis fejkkött, alternativt att de menar att det finns en typ av monopol/upphovsrätt på namnen och formerna på de olika rätterna och att vegetarianernas motsvarigheter bryter mot detta: “varför gör ni sojakorvarna i korvform, det finns ju redan köttkorv och den vill ni ju inte äta, kan ni inte göra något eget istället” eller “varför ska ni kalla era vegeburgare för burgare egentligen, de är ju inte gjorda av kött som riktiga burgare”. Inte sällan tycker personen som ställer frågorna att hon eller han är fiffig och smart som kommit på denna motsägelse, och för att inte skapa dålig stämning behöver vi som är vego svara på den som om vi hade hört den för första gången och inte var så trötta på den att det ibland känns som om vi fastnat i en dålig repris av våra egna liv.

Ett exempel på det hatade fejkköttet (vegan meat lovers by ~!)

För egen del så älskade jag verkligen animalisk kost, och i ärlighetens namn tror jag fortfarande jag skulle tycka att allt var lika gott idag, även om det är svårt att veta efter att ha varit vegan i tio år och vegetarian i ytterligare ett år. Jag gillade verkligen de flesta typer av animalisk kost med ganska få undantag, från de vanliga biffarna och stekarna (som helst skulle vara blodiga), till sniglar med massor av vitlök och lagrade mögelostar och fotsvettsdoftande ostar av typen “Gamle Ole”. Att jag blev vegan hade exakt ingenting att göra med någon plötslig förändring i smaklökarna eller att jag oväntat skulle börjat känna äckel inför åsynen eller doften av animalier, och sett till hur jag som en Pavlovsk hund saliverar vid doften av olika animalier så verkar min långa tid som vegan inte ha förändrat detta heller. Att bli vegan har öppnat upp matvärlden för mig på många sätt och jag har kommit att älska rätter och ingredienser som jag troligtvis aldrig skulle smakat på om jag fortsatt leva i den ganska inrutade köttvardag som många lever i. Samtidigt tycker jag om alla de maträtter jag växt upp med, de väcker känslor av nostalgi och jag skulle med största sannolikhet älska smaken av dem om jag fick för mig att äta dem igen i animalieform. Detta är anledningen till att jag uppskattar alla “fejkprodukter”, jag trycker med glädje i mig sojaglass, lyxar till såsen med soja- eller havregrädde, griljerar glutenbaserad skinka, gör små glädjeskutt när nya mjölkfria ostar kommer ut på marknaden – särskilt de med lite starkare smak, och jag barbequemarinerar stora köttstycken baserade på vegetabiliska proteiner för att grilla dem på kolgrill. Min kost innehåller mycket annat än veggofierad husmanskost, men fejkprodukterna har en särskild plats i mitt hjärta, det kan jag villigt erkänna.

Det var en recension i Sydsvenskan av en helvegetarisk restaurang som fick mig att skriva den här texten. Jag är bror till en av ägarna i restaurangen så det är förstås förståeligt att jag inte kunde glädjas åt den ganska hårda sågning som recensionen innebar, men det var också droppen som fick bägaren att rinna över för mig. Det handlar inte om en enskild recension eller skribent, utan ett genomgående mönster av nedsättande kommentarer kring vegomat och vegetarianer. Mattias Kroon inleder exempelvis en krönika med namnet “Vegomat ofta svampigt slem” med att fråga sig “Varför är vegetarianer så osexiga? Eller, rättare sagt, varför är vegetarianernas mat ofta oätlig och deras restauranger så undermåliga? Det slår liksom aldrig fel.”. Till synes omedveten om att han precis tagit det gamla ordspråket kasta inte sten i glashus till nya höjder genom att kalla vegetarianer för osexiga när han själv ser ut som han gör (ja, jag sjunker till samma nivå som den jag kritiserar, men han började och det var öppet mål..) så fortsätter han sin text: “Vad jag vet finns det två vegetariska krogar i Malmö: Govindas och Vegegården. I mitt tycke sanslöst stabbig matlagning. Och det är just det ordet som vanligtvis förföljer den vegetariska matlagningen: stabbig. Eller grötig och jordig. Som gjord på grus och sand och svampigt slem.” Huvudtesen är att vegetarisk mat inte ska försöka efterlikna kötträtter, att grönsakerna ska sättas på piedestal och få träda fram istället.

En liknande utgångspunkt har den anonyme recensenten Bong i Sydsvenskan när hen beskriver Chez Madame. Recensionen är en i huvudsak positivt liten text vilket glädjer mig då jag själv tycker att Chez Madame är ett riktigt bra ställe. Det går dock inte att skriva om vegomat i Sydsvenskan utan att ge en slev av allmänt hållen kritik mot fejkkött: “Det finns egentligen bara ett sätt att göra veganmat bra och det är definitivt inte att försöka få den att likna köttmat. Låt den istället tala för sig själv.” Jag fastnar på den där första formuleringen, “Det finns egentligen bara ett sätt att göra veganmat bra” och funderar kring varför det är så otroligt viktigt för Sydsvenskan att vegomat inte får ta formen av korvar, biffar eller burgare. Kanske hänger det samman med att just Malmö är ett sådant mecka för veganer, att vi har fler vegoställen per capita än någon annan svensk stad, samt att köttsubstituten nått ut på sån bred front. För, det verkar som att fejkköttet är här för att stanna, vi veggosar vill alldeles uppenbarligen både kunna äta grönsaksrätter där primörerna sätts på piedestal och står för sig själva, och saftiga fejkköttsbitar av sojaprotein, gluten, jordnötsprotein osv. Fantastiska företrädarna för affären Astrid och Aporna och grossisten Goodtrade har gjort ett fantastiskt jobb i att uppvakta matställen och informera om den stora efterfrågan på vegomat. Som följd av detta kan jag som vegan i Malmö utöver alla falaflar mumsa på vegoburgare, olika sorters vegokorvar, vegetarisk kycklingkebab, veg fish’n’chips, pizzor med fejkkött/fejkfisk och mjölkfri smältost med mycket mer, och detta på fler olika snabbmatsställen och pizzerior än vad jag på rak arm kan räkna till! Suveräna nättidningen Pinto magasin beskriver Malmö som Sveriges bästa veganstad. Kanske är det just för att Malmö blivit ett sådant vegomecka som vår lokaltidnings matredaktion känner ett särskilt stort behov av att uttrycka sitt förakt för en form av vegetarisk mat som så många uppskattar?

Inom vegoscenen var det många som utgick från att Mattias Kroon var den anonyme skribenten Bong eftersom tonläget och resonemanget om fejkkött kändes så väl igen från krönikan när recensionen om Chez Madame skrevs. Efter att ha gjort lite research på nätet så tror jag faktiskt inte det förhåller sig på det viset, Mattias Kroon har exempelvis tidigare gått till hårt angrepp just mot att Bong är en anonym skribent vilket han ser som fegt. Under eget namn har han också i en kommentarstråd dementerat att han är Bong, med reservationen för att det är ganska enkelt att utge sig för att vara någon annan i sådana trådar. Men, jag tycker faktiskt Mattias visar att han har råg i ryggen när han i texten “Riktiga delikatesser svåra att hitta” drömmer om möjliga kommande mattrender: “Vidare kommer kycklingar av raser som numera är nästan utrotade att dyka upp, detta är något jag gärna betalar för att få äta.”. I det totala etiska haveri som den kommentaren innebär så kan jag ändå tycka att den ger uttryck för ett visst mått av mod. För att inte reta upp Mattias i onödan vill jag förtydliga att jag förstås inte menar att han har sädesslag i ryggen, att ha råg i ryggen är ett gammalt talessätt för att illustrera att någon är modig/stark, och inte ett försök från min sida att blanda ihop kött och vegetabilier, utan jag menar istället att Mattias nog är tillräckligt stark för att säga nej till den typ av anonyma uppdrag som han så hårt kritiserat.

Nej, jag tror att det är en allmän kultur på Sydsvenskans matredaktion som tar sig uttryck i de krönikor och recensioner de publicerar, och det tar sig tråkiga och tjatiga uttryck och oinformerade recensioner. Kao’s är en vegorestaurang som serverar helvegetarisk husmanskost, men hatet mot köttsubstituten gör att recensenten konsekvent undviker att testa någon av de rätter som ska efterlikna kötträtter. Då kan det bli så knasigt att recensenten i frustration över att många vegetariska restauranger har hälsosam mat skriver att “till och med hamburgerkedjornas vegetariska burgare serveras ju med grovt bröd” i en recension av en restaurang vars populäraste rätt är en vegetarisk burgare som serveras på egenbakt vitt bröd tillsammans med en fet dressing och friterade rotfruktsstrips. Det är lätt att leka Nostradamus när vi redan har facit i hand, men alldeles ärligt så var jag redan innan recensionen publicerades ganska säker på att den huvudsakligen skulle handla om att det är dåligt att vegomat försöker likna köttmat och ge ett ganska lågt betyg, men jag trodde faktiskt inte att recensenten skulle göra detta utan att ens testa rätterna ifråga! Det blir lite som om Sydsvenskan skulle sända ut en Sverigedemokrat till libanesiska mezeställen och sushirestauranger som sedan klagar på att maten är för “etnisk” i de resulterande recensionerna. Naturligtvis behöver inte Sydsvenskans recensenter tycka om samma mat som mig och andra veganer, men det börjar bli väl tråkigt och oinformerat när sågningarna är så slentrianmässiga, när köttsubstitut sågas utan att smakas, och detta i en stad som med rätta kan kallas Sveriges bästa veganstad och där allt fler vegoställen öppnar. Sydsvenskan riskerar att bli den tröttsamma släktingen eller kollegan som av princip vägrar att smaka på mat som bär epiteten vegetariskt och samtidigt slänger sig med ospecifika, bittra  och elaka kommentarer om hur dålig vegomat är. Mina två konkreta tips till Sydsvenskans matredaktion är att fokusera på just den restaurang ni för stunden recenserar istället för att i varje text med vegoanknytning göra svepande generaliseringar om hela vegoscenen, samt att ställa er frågan hur givande det är för era läsare med recensioner där principiella ståndpunkter väger tyngre än smaken och upplevelsen av maten som serveras.